Primal Fear
Under sina tolv år som band har PRIMAL FEAR sällan skapat feta rubriker. Ödmjukt har man låtit musiken tala och tålmodigt väntat på sin tid i rampljuset. I samband med förhandslyssningen av nya skivan ”16.6 (Before the Devil Knows You’re Dead)”, tog sig er SRM-utsände ett snack med bandet, i hopp om att avslöja en hemlig agenda för världserövring.

I den föga glamorösa klubben Underground, belägen vid en bakgård i utkanten av Köln, tar PRIMAL FEAR emot den församlade hårdrockspressen för att avtäcka sitt nya verk. Det är två figurer som står något i förgrunden, sångaren Ralf Scheepers och basisten Mat Sinner, tillika bandets ryggrad sedan starten.

Örnen har blandat
Vad titeln ”16.6 (Before the Devil Knows You’re Dead)” syftar på är det ingen som vill yppa ens en ledtråd om, förutom att det inte är så enkelt som ännu en biblisk referens. De vill att folk själva ska klura på den saken.
   Skivan är en frisk blandning av traditionellt och experimentellt. ”Riding the Eagle” är en väldigt typisk PRIMAL FEAR-låt, trallig power metal i stil med den man levererade på exempelvis sin tredje och hittills mest framgångsrika platta ”Nuclear Fire”. Ett resultat av dåvarande gitarristen Henny Wolters återvändo får förmodas. Det känns lite som en melodi som bara måste vara med. Mat håller med:
   – Ja, helt klart. Det blir inte mer metalklyschigt än så. Jag menar, vi sjunger om örnar – igen! Och ”metal fighter, shining brighter”, haha…
   Några spår senare kommer bandets kanske mest modernt anpassade komposition någonsin, ”Soar”.
   – Vi försöker alltid hitta nya influenser. ”Soar” är en låt som vi inte kunde se oss själva göra för fem år sen, kanske för att vi inte hade rätt killar i bandet då. Men vi skulle aldrig avvika från det som är PRIMAL FEAR: min sångstil och gitarrspelet, försäkrar Ralf.
   – Om vi skulle släppa en skiva med bara traditionella låtar skulle den bli väldigt tråkig, fyller Mat i.
   I avslutande halvakustiska smörsången ”Hands of Time” tar sångare Scheepers ett steg tillbaka och låter resten av bandet ta ton. På presskonferensen undrar någon varför man lagt ett så kommersiellt gångbart spår, som skulle kunna attrahera även folk som normalt inte gillar metal, på en undanskymd sistaplats.
   – Det är för att vi gillar folk som gillar metal, konstaterar Mat nöjt.

”Fråga Mat”
Frasen som återkommer ständigt i samtal med de övriga bandmedlemmarna är: ”Det får du fråga Mat om”. Mat Sinner är basisten, affärsmannen, producenten, spindeln i nätet och mannen med alla bollarna i luften. Det är han som hörs, syns och tar plats. Det är han som har sista ordet i allt från pengar till låtordning. Bandet diskuterar först i demokratisk ordning. Och sen bestämmer diktatorn Mat?
   – Nja, det är lite skämtsamt förstås, men någon måste ju ta de avgörande besluten och då är jag den killen, hävdar basisten själv.
   – Vi är ett väldigt demokratiskt band, fyller Ralf diplomatiskt i.
   Den reslige och renrakade sångaren är på sätt och vis den satte och blondlockige basistens raka motsats, inte bara utseendemässigt. Ralf är artig, lågmäld, belevad och till synes mån om att svara professionellt på allt, utan att egentligen lämna en enda blotta för en mer personlig eller djup samtalsprägel. Kort sagt, vill man ha rubriker får man vända sig till någon annan.
   Alla i bandet har kommit med idéer och varit involverade i låtskrivandet och inspelningarna men Mat har haft sista ordet som producent.
   – Vi har inte bestämt i förväg hur det ska låta, det blir som det blir och alla bidrar med sina partier, förklarar Ralf.
   ”16.6” innehåller 13 ordinarie spår och klockar in på nästan en hel timme. Har man rent av varit för givmilda i gallringen?
   – Visst finns det en fara i att göra för långa skivor om man inte har ett klart syfte och mål med det, men vi var väl förberedda innan vi började spela in. Vi ville skapa ett varierat album, där vi både tillfredsställer fans av enkel heavy metal men även har längre låtar med svårare arrangemang, klargör basisten om sin syn på verket.

Svensk spetskompetens
En som har fått ett stort ansvar för låtskrivandet, trots att han är nykomling i bandet, är svenske gitarristen Magnus Karlsson. Vilket egentligen inte är konstigt för någon som ligger bakom skivor med bland andra ALLEN/LANDE och BOB CATLEY.
   – Det bästa med Magnus är att vi inte behöver använda samplingar, eftersom han faktiskt kan spela de där grejerna, som de orientaliska slingorna i ”Black Rain” till exempel, konstaterar Ralf.
   – Magnus är en mycket talangfull musiker – inte bara som gitarrist och låtskrivare utan han är även en duktig sångare och keyboardist, han spelar en massa andra konstiga instrument, samt är en duktig producent – så han är en fantastisk tillgång för bandet, berömmer Mat.
   Inför förra skivan ”New Religion” (2007) bytte man skivbolag till italienska Frontiers, efter att tidigare ha tillhört tyska giganten Nuclear Blast under hela bandets karriär. Ett visst missnöje mot promotionarbetet av ”Seven Seals” (2005) vädrades då i intervjuer.
   – Vi hade jobbat med samma killar på Nuclear Blast i tio år och vi kände att de inte la ned lika mycket energi på oss som de kunde ha gjort mot slutet. Dessutom jobbade Mat på Nuclear Blast och vi ska inte förneka att det fanns en personkonflikt där som också påverkade vårt beslut. Frontiers gav oss det bästa förslaget där de bland annat hjälper till med studiofinansiering, förklarar Ralf.
   – Är det verkligen intressant nu efter över tre år? Ägaren ville gå i en riktning och jag som anställd i en annan. Det är ingen bra grund att göra affärer på. Det är hela saken, konstaterar Mat lite buttert.
   – ”New Religion” sålde exakt lika mycket som ”Seven Seals”, så med tanke på det hårda klimatet för skivförsäljning idag är det bra jobbat av Frontiers, fortsätter basisten.

Lagom ambitionsnivå
PRIMAL FEAR är inget heltidsprojekt och brukar inte göra några längre turnéer, då fler av medlemmarna har jobb, familjer och andra åtaganden på hemmaplan. Ralf verkar rätt nöjd med den nivån.
   – Som läget är idag är jag nöjd, utan tvekan. Men vi kan inte leva bara på musiken, då skulle vi behöva turnera mer och det går inte då flera av oss har andra jobb vid sidan om. Jag skulle ljuga om jag inte sa att vi alltid vill sälja mer, och jag vore vrickad om jag påstod att det inte finns ett högre mål eller att jag inte tycker att vi förtjänar mer framgång. Det är inte värt det om du inte vill ha mer – på ett hälsosamt sätt förstås. Men vi är glada över responsen i dessa tuffa tider för branschen.
   Även Mat har svårt att se PRIMAL FEAR växa ytterligare.
   – Om du hade frågat mig för tio år sedan hade jag aldrig trott att vi skulle vara så här stora idag. Jag har sett hela världen och fått betalt för det. Om vi når en högre nivå är det bra, men jag är en lycklig man, konstaterar han eftertryckligt.
   De båda står gärna i strålkastarljuset på scenen, men några TV-kändisar som exempelvis HAMMERFALLs Joacim Cans verkar de inte aspirera på att bli.
   – När Cans gör de här grejerna har han en god anledning. Man ska komma ihåg att det är hans yrke, han gör det för att överleva och han kanske gillar det han gör. Han skadar ingen genom att göra sig själv lite mer populär, säger Ralf med en min som avslöjar att det inte är något han funderar på att ta efter.
   Inte heller Mat hyser några planer på ökat kändisskap.
   – Jag har tillräckligt med jobb som det är för tillfället och det skulle inte vara lönt för mig att få ännu fler projekt. Livskvaliteten är viktig, och om du är lycklig som det är kan du riskera att det blir sämre om du söker förändring. Jag gör det jag vill idag och om det skulle gå bättre i framtiden i något som jag inte vet om nu skulle jag inte säga nej. Men jag tänker inte på hur jag skulle kunna göra mig själv mer känd, resonerar han.

Undviker hornen
Bandets texter rör sig ofta kring kampen mellan gott och ont, men trots flertalet bibliska referenser ligger det ingen religiös åskådning bakom.
   – Vi är snälla killar som förstås också har våra mörka sidor. Men vi har växt upp och lärt från livet att se saker från andra synvinklar. När jag startade min karriär var jag helt klart ett korkat praktarsle i vissa aspekter. Om jag hade kunnat ändra på det så hade jag gjort det. Nu försöker jag se saker positivt i stället. Vi tror på det goda, filosoferar Mat.
   – Det är som ett skådespel, snarare än ett ställningstagande. Många vet till exempel inte vad det här (gör ”hårdrockstecknet”) betyder, så jag har bestämt mig för att använda det mer sparsamt då det riskerar att bli klyschigt. Men jag kommer på mig själv med att göra det ändå ibland. Inte för att jag bryr mig om den religiösa biten, alla får tänka och tycka vad de vill, men vi menar inte att visa någon sorts djävulsdyrkan med det tecknet, funderar Ralf.
   Sångaren har även en soloskiva på lut, som dock har skjutits på framtiden i och med PRIMAL FEAR-släppet. Stilen kommer att vara ungefär densamma som i huvudbandet, om än med ytterligare något vidare svängar. Några funderingar på att överge traditionell heavy metal har han dock inte, oavsett om en ny vågdal för genren skulle stå på lut runt hörnet.
   – Så länge du älskar vad du gör spelar det ingen roll om det är populärt för tillfället eller inte. Vi skulle aldrig byta genre bara för att följa trender. Det vore inte ärligt. Det finns alltid en trogen kärna av heavy metal-fans och varför inte göra musik åt dem, om du gillar och är uppvuxen med samma musik själv, konstaterar han krasst.
   Mat å sin sida är inblandad i diverse olika projekt, bland annat det mer moderna metalbandet MY FINAL DAY, 70-talsinspirerade VOODOO CIRCLE och förstås SINNER.
   – Jag håller även på med ett nytt projekt, där Magnus Karlsson också är inblandad och där Michael Kiske ska sjunga duett med en ännu inte namngiven sångerska, avslöjar han.

Lever inte djävulen
Efter intervjuerna drar sig Ralf undan till en hörna där han lutar sig tillbaka, smuttar på vitt vin och emellanåt – och mer frekvent i takt med vinglasen – sjunger duett med sig själv emedan ”16.6” snurrar på i bakgrunden. Han ser nöjd ut. Samtidigt far Mat runt och ser noga till att hinna snacka med allt och alla.
   Överlag är det en städad tillställning. De övriga i bandet tar några öl och hänger en stund med de församlade, men drar sig tillbaka ganska tidigt och utan att göra särskilt mycket väsen av sig.
   – De har jobbat hårt den senaste tiden, rest långt och är trötta. Det är okej med mig. Jag är själv inte killen som blir aspackad och däckar om det är ett evenemang som jag är ansvarig för, förklarar Mat.
   Jag påpekar för säkerhets skull att de riskerar att framstå som väl helylle, närapå lite tråkiga, jämfört med exempelvis vilda turnéreportage med vissa svenska black metal-band.
   – De som känner oss vet att vi är riktigt städade killar. Visst kan vi festa hårt också, det är nödvändigt inom branschen, men när man har ett späckat schema och ska ge sitt bästa på scenen kan man inte omge sig med ständigt packade människor. Fans som betalar för en konsert ska få ett bra framträdande och inte en hög fulla idioter, det är det viktigaste av allt. Det kanske låter lite tyskt, men det är så vi arbetar.