166 DAGAR KVAR
SWEDEN ROCK FESTIVAL
SÖLVESBORG 3-4-5-6 JUNI

Biljettknapp.png

Stet Howland-intervju

Stet Howland spelade trummor med W.A.S.P. från 1991 till och med 2006, (dock med ett par avhopp längs vägen) och har även spelat med bland annat Lita Ford, Blackfoot och  Impellitteri. I denna långa - och mycket öppenhjärtiga - intervju berättar han om åren med W.a.s.p., sin besvikelse på lita ford och i princip allt annat du kan tänkas vilja veta om en trumlegendar.


Kan du först och främst uppdatera läsarna om vad Stet Howland håller på med nuförtiden - kommer det till exempel något nytt temple of brutality-album 2010?

- Låt mig först be om ursäkt för att det tagit mig så lång tid att besvara dina frågor! Tack för den här möjligheten att dela med mig av en del av mina minnen från åren med wasp. De är visserligen för många för att kunna tas med i en enda liten intervju, men jag ska göra mitt bästa.

- Jag är för närvarande lyckligt gift och bor på en ö utanför Floridas västkust. Jag har nyss genomgått en länge behövlig operation i min högra axel. Jag är 100 procent återställd och har just genomfört min första spelning sedan ingreppet. Jag känner mig bättre än jag gjort på åratal!

- Jag har arbetat nonstop i min studio sedan slutet av förra sommaren. Vi spelade in den senaste Lita Ford-cd:n "Wicked Wonderland" här, och för närvarande håller jag på med flera skivor (däribland en med en svensk artist).

- Jag undervisar ganska mycket igen. Jag håller på och renoverar dubbelt upp, dels här i studion och dels i mitt hem alldeles bredvid. Jag tillbringar de flesta morgnar i mitt gym för att försöka komma i form igen. Jag tyckte att eftersom jag här en del coola grejer på gång är det ingen mening med att jag ser ut som en uppsvälld gammal fetknopp!

- Ett av mina senaste och roligaste projekt är ett musikprogram i amerikansk tv som jag är programledare för. Det är ett rock'n'rollprogram där jag intervjuar och umgås med olika band. Ett enkelt koncept, och ett perfekt sätt för mig att få utlopp för min sjuka humor. Arbetsnamnet är "StetTV". Detaljerna meddelas kontinuerligt på stethowland.com.

- Jag har också en del coola järn i elden beträffande turnéer senare i år, men jag säger inget än eftersom jag är lite vidskeplig. Dessutom har jag under en tid jobbat på en instruktions-dvd för trummisar, bankat loss på en soloplatta, och funderat på att skriva en bok om min tid med wasp. 

 

- Vad temple of brutality beträffar så ligger det lite på is. Bortsett från några coola engångsgig och några korta turnéer kunde vi aldrig marknadsföra den första plattan på rätt sätt. Men vi snackar om att göra en till hela tiden. Jag älskar alla de där snubbarna, men i skrivande stund har vi inga bestämda planer.

Hur blev du från början intresserad av musik? Och hur gick det till när du först blev ett fan och sedan en del av rockvärlden?


- Min barndomshjälte var en supercool trummis vid namn Jamie Macnab. Jag började leka loss på hans trummor när jag var sju. När jag var nio klarade jag mig ganska bra på mitt eget trumset, och sedan... ja, då gick jag och såg Buddy Rich. Det var en livsavgörande händelse för en nioåring. Jag kollade på två föreställningar och fick träffa Buddy, prata med honom en stund och få hans autograf. Det var då jag först började känna att jag ville ha trumspelet som levebröd.

- Därnäst lärde jag mig läsa noter. Under de följande åren betade jag av de flesta trumböcker som användes i undervisningen på Berklee i Boston. När jag var tretton började jag undervisa, lokalt och i skolan. Jag tyckte alltid det var så lustigt att av alla de komplicerade böcker jag gick igenom, blev min undervisningsbibel Carmine Appices "Realistic rock". En suverän bok för unga trummisar. Efter det var det Neil Peart för hela slanten. Jag blev nästan lika entusiastisk av Neil som av Buddy, fast på ett annat sätt. När jag var sjutton var jag så full av suveräna truminfluenser att jag var färdig att explodera! Det var då jag började gå in för att finna min egen identitet - förhoppningsvis har jag gjort det vid det här laget. Den sommaren åkte jag ut på turné med ett fenomenalt band som hette rockestra, och resten är historia.


Berätta hur det kom sig att du gick med i wasp!

- Jobbet i wasp fick jag genom teknikern/producenten Mikey Davis. Jag hade jobbat med Mikey då jag spelat in med Chris Impellitteri. Jag spelade med Chris 1988-91, och spelade in med Mike hela tiden under den perioden. När Frankie Banalis mamma gick bort behövde Blackie någon som omedelbart kunde fortsätta med inspelningen av "The Crimson Idol". Mikey rekommenderade mig varmt. Jag fick träffa Blackie och redan nästa dag var jag i hans studio och spelade in "Chainsaw Charlie". Allt tycktes gå på ett litet kick och jag var väldigt entusiastisk. Samtidigt hade jag blandade känslor eftersom jag fått det här coola jobbet på grund av att Frankie tvingats uthärda smärtan av att förlora sin mamma. Frankie är en underbar människa och älskade sin mamma oerhört mycket. Jag står själv min mamma mycket nära och anser mig väldigt lyckligt lottad som fortfarande har henne hos mig. Det skar mig i hjärtat att se Frankie på VH1 när han berättade om hur han förlorat sin mamma.

- Jag hölls uppdaterad om hur inspelningen av "The Crimson Idol" framskred och om Frankies mamma av Ken Hensley, keyboardisten från uriah heep. Ken la keyboarden på "The Crimson Idol" hemma hos Blackie medan han bodde hemma hos mig - detta var innan jag gick med i wasp. Vid den här tiden var det jag, Dave "The Beast" Spitz (basist känd från black sabbath och great white) och Ken Hensley som delade lya. Snacka om rock'n'rollhelvete, va?


Vad tyckte du om wasp innan du gick med i bandet? Var du ett fan?

- Jag älskade wasp innan jag gick med i bandet, medan jag var med i bandet, och jag älskar fortfarande wasp än idag! (Bägge frågorna besvarade i en mening!)

 
Hur hanterade du det faktum att du kom med i "bandet" mitt under en skivinspelning? Försökte du anpassa dig efter Frankies spelstil eller gjorde du bara din egen grej? Och hur mycket av trumspelet på skivan är ditt?

- Vid den här tiden tjänade jag väldigt bra som sessiontrummis, och väldigt många av de sessionerna var med Mikey. impellitteri hade dragit ner på verksamheten eftersom Graham Bonnet åkt tillbaks till Australien. Jag hade ett band med Beast, Chet Thompson och Neil Thomas som hette slamnation. Vi drog fullt hus på ställen som Roxy och roade oss kungligt över hela stan. Det höll mig på gott humör om kvällarna, och dagtid var jag mer eller mindre en frilanstrummis. Jag hade en förmåga att lära mig snabbt och leverera hög kvalitet med tämligen kort varsel, så jag jobbade nästan varje dag under flera år.

- Jag minns när Mikey ringde mig och sa "tjenare, skulle du vilja tjäna en massa stålar på att spela på en metalplatta?" Som den hora jag var tackade jag ja innan jag ens visste vilken artist det gällde. När han berättade att det var wasp fick jag spel! Enda haken var att jag måste iväg och träffa Blackie omedelbart. Jag var extremt taggad, så jag gurglade mig med Jack Daniels och satte av i en jävla fart till Fort Apache, Blackies studio sedan lång tid som låg i hjärtat av Hollywood.

- Det första Blackie gjorde när jag kom till studion var spela upp ett exempel på vad han ansåg vara komplicerat trumspel som Frankie redan spelat in för "The Crimson Idol". Sedan tittade han på mig med den där allvarliga Blackie-minen och frågade: "Tror du att du fixar det?" Jag svarade artigt "ja". Men det jag tänkte var "ja för fan, mr 'Fuck Like a Beast', sätt på skiten nu så spelar vi in!" Fast jag försökte uppföra mig som en gentleman - jag ville verkligen ha jobbet, och jag pratade med Blackie Lawless i hans eget hem. Tydligen gav jag det rätta gentlemannasvaret, och fick ett nytt och spännande jobb som trummis i wasp. 

- Vad anpassningen av mitt trumspel beträffar gick jag avgjort vidare längs samma spår som det trumspel som redan spelats in. Jag tyckte hela tiden att det påminde en del om Keith Moon (the who), och att det på sätt och vis var hans uppsättning tricks vi lät oss inspireras av. Fast när vi väl kommit till slutet tycker jag vi fått till något genuint eget med sådant som "I Am One" och "The Great Misconceptions of Me". Jag var mycket stolt över min insats, och väldigt hedrad av att få cred på en cd tillsammans med en trummiskollega som jag alltid respekterat.

- För att försöka svara på den eviga frågan om hur mycket det är jag som hörs, är det första jag skulle säga: fråga Mikey Davis! Vi spelade in och återinspelade så många grejer att jag skulle behöva lyssna med hörlurar i flera dagar för att någonsin kunna separera dem. Jag kan säga så mycket som att jag medverkar på lejonparten av "The Crimson Idol", antingen som huvudtrummis eller upputsningstrummis. Frankie hade kommit igenom ungefär hälften när jag kom med i bilden. Blackie ville att jag skulle spela in alla trummor igen, men det fanns inte tid eller, enligt min mening, behov. Frankies grejer var suveräna och behövde inte göras om, men som den nye killen hade jag ingen talan. Det här var i början av min relation till Blackie, så jag vågade inte ifrågasätta hans beslut!  

- Du måste komma ihåg att den här cd:n spelades in innan Pro Tools var ett pålitligt arbetsredskap. Så när jag använder ordet "upputsning" om trummorna, ska det inte tolkas som att det var något fel med det ursprungliga trumspelet - jag tyckte alltsammans var suveränt. När jag skulle "putsa upp" något som Frankie redan spelat in var det vanligtvis fråga om att ändra på bastrumme- eller cymbalmarkeringar, eller ett eller annat trumfill. I vår tid kan vi ändra på sådana saker med Pro Tools och använda de ursprungliga truminspelningarna. På den tiden var det något av en utmaning att försöka få toner och sväng att passa ihop. Men vi lyckades. Mikey och Ross Robinson gjorde ett kanonjobb.


Och för att ställa samma fråga om "The Neon God"-plattorna...?

- Även om de båda är suveräna album var "The Neon God"-grejerna något av ett hopplock av gamla och nya trumspår, inget nytänkande enligt min åsikt. Jag högaktar insatserna från de inblandade och båda skivorna har sina höjdpunkter. De innehåller en del klara fall av wasp-klassiker.

- Vad beträffar vem som spelar på vad kan jag säga så mycket som att jag spelade på bägge skivorna, men jag är inte ensam trummis på någon av dem. Skulle jag gå in mer på detaljer än så skulle kanske vårt universum sugas in i ett svart hål, och det är inte 2012 ännu!

 

Kan du beskriva Blackie Lawless som person?

- Till att börja med vill jag säga att han inte alls är sådan som alla tror att han är. Han betraktas som en rockstjärnetyp som inte ofta hälsar på fansen, och någon som kan bli grinig om man tittar snett på honom. Inget av det är sant. I själva verket är han en av de varmaste, vänligaste, intelligentaste och artigaste gentlemän man någonsin skulle vilja träffa. Till skillnad från somliga "artister" jag jobbat med betalar Blackie sina räkningar och förbereder sig inför konserter. Jag har aldrig behövt jaga honom för att få betalt, och han var alltid redo att krossa vilken som helst publik vi hade framför oss.

- Vi fann varandra på en intellektuell nivå och han var en underbar vän till mig och min familj. Han behandlade alltid min fru och familj suveränt. Han tog sig tid att komma på mitt bröllop i Florida 2005, vilket betydde oerhört mycket för oss (han hatar Florida, han gick i militärskola där). Dessutom tog han sig alltid tid att ge min mamma en kram, en puss och ett vänligt ord varje gång hon kom till en spelning. Allt sådant höjer ens aktier hos mig. 

- Fastän han inte längre är en del av mitt dagliga liv går det inte en dag utan att jag tänker på honom eller på någon av våra många upplevelser. Han var som en bror för mig under låååååång tid. Vi älskade och avskydde så många saker så länge tillsammans under åren. Det verkade som att vi aldrig skulle skiljas, men i slutänden lämnade jag ändå getingboet.  

- För mig finns det mycket få människor kvar på den här jorden som jag ser upp till och vänder mig till när jag kör fast med något. Blackie var och är en av dessa få. Numera finner jag mig själv i den äldres roll, får ofta ge råd åt tillitsfulla yngre människor. Jag hoppas att jag var lämpligt uppmärksam då så att jag ger bra råd nu.

- För mig var det som en utbildning att jobba med Blackie. Han är en vän likaväl som en mentor, jag skulle gå genom helvetets eldar om han bad mig.

 
Hur mycket input hade du under din tid i bandet? Var du med om att sätta ihop setlistan till konserterna, arrangemangen i studion och så vidare?  Hur mycket Stet Howland anser du finns med på de album du spelade in?

- En sak jag känner att jag kan säga utan att skryta är att jag var mer involverad i bandets affärer än någon annan medlem förr eller senare. Jag hade en hel del input och jag upplevde att de flesta av mina förslag beaktades, men i slutänden är det Blackie som bestämmer allt. Jag tyckte det var rimligt med tanke på att han är stjärnan och wasps skapare. Vad setlistan beträffar filade Blackie och jag ständigt på spelordningen och innehållet. Jag hittar fortfarande gamla setlistor som ligger och skräpar.

- När det gäller hur mycket av mig som finns i trumspelet skulle jag säga ungefär 75 procent. Blackie hade alltid full medbestämmanderätt när vi la trummor. Vi uppfann en del coola trumpartier ihop, han är toppen att jobba med i studion. Fast en sak som vi brukade komma ihop oss om var ridecymbalen. Han avskyr ridecymbalen, och jag råkar ha en väldigt uttrycksfull ridehand. Jag tycker en del nyanser av mitt trumspel gick förlorade i wasp på grund av det, men jag har inga klagomål på några av våra färdiga produkter. Jag lyckades ändå smyga in en ride här och där.


Medan du var med i bandet återvände Chris Holmes till fållan. Hur var det när han kom tillbaka - och sedan slutade igen?

- Chris och jag har varit vänner sedan innan jag gick med i wasp. Vi har alltid varit polare, vi brukade drägga ner oss tillsammans och plåga folk. Han har samma sjuka personlighet som gick väl ihop med min egen när jag var som värst. När jag till slut hamnade i wasp så svor han åt mig ett tag och återvände sedan senare själv till bandet. Det var suveränt att ha med honom! Föreställ dig vansinnet när vi kombinerade Chris Holmes med all rekvisita, den brinnande wasp-skylten, exploderande pyroteknik överallt (inklusive från Blackies penisfodral), gnistor som flög från metall som slipades, Blackie som högg upp kött med yxa på en jävla trädstubbe, en lägg rostbiff som sprutades ut över publiken genom en flismaskin, en huvudlös gris, ett spetsat foster, kringvirvlande fjädrar, maskar i ballonger, blod överallt... och någon gång någonstans hörde jag något om en nunna. Det var komplett vansinne!

- Jag vill inte vara respektlös mot det nuvarande bandet, för jag älskar dem och tycker de är suveräna, men det där var med bred marginal wasps farligaste, mest spännande och underhållande period. 

- När Chris hoppade av för sista gången 2001 hängde Doug Blair på för att göra Sweden Rock Festival. Det var andra gången vi håvade in Doug i wasp-fållan. Doug är en otrolig musiker, han gjorde ett suveränt jobb på "The Crimson Idol"-turnén 1992 och han knäckte 2001. Jag är stolt över att kunna säga att det var jag som upptäckte Doug där han spelade gitarr i källaren när han var bara barnet. Jimmy Carter (basisten hos run21 och Lita Ford) och jag valde honom för run21 framför flera välkända killar på grund av hans otroliga talang och goda hjärta. Den här grabben spelade grejer av rush, yes och Ozzy not för not som tonåring. Han var och är en fantastisk talang.

- I slutänden tog vi in Darrell Roberts som permanent medlem efter att Blackie beslutat att Doug inte var den rätte mannen för jobbet vid tillfället. Det var faktiskt basisten Mike Duda som tog med Darrell efter att ha sett honom göra sin metallica-tributen  alcoholica ett antal gånger runtom i stan. Jag kände Darrell lite grann från att han horat runt på klubben Rainbow och tyckte han var cool.

- Vi tog med honom och han var suverän! Han och jag blev i slutänden de bästa vänner och knivskarpt samspelta wasp-medlemmar. Det där var en väldigt stark line-up, Darrell och Blackie fann varandra rejält och gjorde en del suveränt material dessutom. Darrells tid i wasp var den som kom närmast Holmes-tiden i fråga om atmosfär, men den var mer tekniskt korrekt. Vi höll fortfarande på med blod och tarm när Darrell var med, och musikaliskt rockade bandet verkligen. Vi kom allihop jättebra överens under en lång tid. När Darrell var med satte han och jag bakgrundssången perfekt. Vi sjöng skiten ur bakgrundspartierna live. Få av dagens band kan påstå samma sak. Under min tid med wasp var detta den starkaste perioden sångmässigt. Både Darrell och jag kunde härma Blackies röst ganska bra -man får bara komma ihåg att ingen kan sjunga precis som Blackie. Han är en otrolig sångare, helt och hållet unik.

 

Av alla plattor du medverkat på, alla band och projekt inkluderade, vilket är ditt stoltaste ögonblick, det som du vill bli ihågkommen för?

- Om jag skulle spela en enda låt för någon skulle det bli "Moonlight" av run21 (I can't sleep under that moonlight!). Jag var väldigt ung när vi spelade in den, men den regerar än idag. Av alla band jag spelat med var det det mest unika. Doug Blair och jag gjorde ett kanonjobb i det bandet, men det var Jimmy Carter som var den magiske, det är han fortfarande. Den låten var hård, mjuk, snabb och långsam, den hade fenomenala trumfills - och ett triangelparti!


Och om man inte tar det stoltaste ögonblicket utan det roligaste - vilken platta tyckte du mest om att spela in?

- Numera är de flesta inspelningar inte lika "roliga" för mig som de en gång var. Nu måste jag ofta hålla mig kvar i rummet under större delen av inspelningen. Det kan ofta leda till att man överdoserar på materialet, och ibland helt enkelt blir uttråkad.

- Med det i åtanke är det ändå en inspelning som sticker ut som en av de roligaste. Duda och jag jobbade med en otrolig artist vid namn Joetown. Vi spelade in i Silver Cloud-studion en bit uppåt gatan från min replokal "The Drum Dudes". Silver Cloud är en suverän inspelningsstudio där Roy Z gjort en massa grejer, Halford, Bruce Dickinson och så vidare. Vi höll på med en session där vi skulle sätta alla delarna av en låt på en dag. Vi satte igång tidigt och var fullständigt nyktra, men mot slutet trillade vi ihop över varandra för att fira magin vi fått till. Låten heter "Feelin' Rock'n'Roll" och den är glödhet! Verkligen en kul dag, och med proffsigt resultat. Vi satte något magiskt den dagen. Det var förstås bara sessionen för en enda låt men den sticker ut.

- Jag måste nog säga att vad fullängdsalbum beträffar var inspelningen av temple of brutality-plattan den roligaste och mest produktiva. Vi spelade in här i Florida i en suverän studio precis uppåt gatan från min kåk. (Min studio höll på att flyttas.) Vi satte en låt per dag. Trummorna först, därefter började vi lägga på instrumenten och sången. Mot slutet av dagen hade vi allting inspelat och en råmix vi kunde leva med. Det var så effektivt och njutbart.

- Uppriktigt sagt var det inte alltid det "roligaste" man kan tänka sig att spela in med wasp. Vi låg alltid efter schemat, och alltid över budget. Jag var alltid den som la ner de där extra timmarna med Blackie och försökte göra vadhelst jag kunde för att hjälpa till att få det gjort, medan alla andra var ute och grisfestade och drog över kasserade Playboy Mansion-brudar och strippor. Just då var jag lätt irriterad, men i det långa loppet fick jag med mig så mycket värdefull erfarenhet att jag är glad att det gick som det gick. Man kan inte köpa sådan kunskap någonstans, men fester kunde jag hitta ganska lätt.   


Det är stooor skillnad i atmosfär mellan exempelvis "Still Not Black Enough" och "Helldorado". Hur mycket påverkar det ditt trumspel?

- Faktum är att på den tiden började jag spela in enbart efter gitarriff. Bara mellan dig och mig (och nu också nationen Sverige) så tror jag att Blackie i många fall inte ens hade skrivit texterna när jag skulle spela in mina trummor. Så i inledningsfasen var låtarna mer likartade än de blev i slutänden.

- När vi gjorde "Helldorado" siktade vi helt enkelt på att göra en tuff rock'n'rollplatta i 4/4-takt. Uppenbarligen gillade vi den bättre än många av fansen. Vi tyckte låtar som "Damnation Angels" och "Dirty Balls" rockade som fan! Låten "Helldorado" var för en tid en stark öppning i vår liveshow. Folk inser förhoppningsvis att varje cd någon artist gör utgör vederbörandes hjärta och själ under den perioden i dennes liv. Vi måste älska det för att kunna leverera det som vi ska live. Vi hade en massa kul med "Helldorado"


På tal om "Helldorado": hur mycket av imagen på den plattan (sex, droger och rock'n'roll) representerar bandets mentalitet på den tiden?

- Vid den här tiden var det Blackie och jag som drev den inspelningsproceduren framåt. Duda och Chris var inte överdrivet involverade i den övergripande kreativa processen på den plattan. De bara klev in, spelade in sina bitar och stack. Jag stannade kvar med Blackie hela tiden.Vad festandet beträffar har du slagit huvudet på spiken. Din sex, droger och rock'n'roll-summering är korrekt, fast ordningen inte nödvändigtvis är den rätta.

- Jag bodde på San Vicente Boulevard i West Hollywood ungefär 300 meter från Lemmy, och tre minuters gångavstånd från Rainbow, Roxy, Viper Room och alla de ställena. Jag kunde faktiskt se festlokalen till Whisky från min sovrumsveranda. I ögonvrån såg jag ofta Lemmy och hans följe av huliganer som släntrade iväg mot Rainbow, medan jag gjorde mig i ordning för att gå dit själv. De flesta dagar var jag hemma hos Blackie, och de flesta kvällar levde jag rövare på Sunset Strip.

- Det var faktiskt jag som föreslog titeln "Helldorado". Vi övervägde att kalla plattan "Hot Rods to Hell" eller något i den stilen. Så bad Blackie mig fundera på vad för slags bil djävulen skulle köra (om han nu körde bil). Morgonen därpå vaknade jag upp någonstans och var sen till studion. Under den här perioden vaknade jag vanligtvis upp bakfull från gårdagens festligheter. Den här morgonen var inget undantag. Jag försökte få ögonen att fungera normalt och jag kommer ihåg att jag liksom hängde ut över sidan av sängen och blickade ner på en ryamatta. Allteftersom synen återgick till det normala fick jag en vision, ordet "Helldorado" tog form i den hallucination jag tyckte mig se i den där fula mattan. När jag dök upp hos Blackie den dagen la jag fram min idé. Han log det där storkindade leendet, rodnade en aning och sa "Stetson, du har just slagit en homerun". Det känns alltid bra när han godkänner ens idéer, men den här var uppenbart en högvinst. Jag blev alltid glad av att se honom glad. 

 

Hur var det att turnera med wasp? Var det som ett genomsnittligt fan föreställer sig en rock'n'rollturné, eller mer som vad en genomsnittlig musiker beskriver som "en massa väntetid"?

- Efter att ha gjort det under så många år är turnerande något som kommer naturligt för mig. Med wasp var det aldrig tråkigt, med oss hände det alltid saker, mestadels bra, bara stundtals dåliga. På "KFD"-turnén dök det upp en massa folk som protesterade, religiösa grupper, djurrättsaktivister och så vidare - det var en vild turné. Under mer normala omständigheter var Duda och jag ute på upptäcktsfärd. Jag vaknade vanligtvis upp lite efter honom varje dag. När jag väl steg upp brukade han uppdatera mig om var man kunde hitta allting i vad det nu var för stad vi befann oss. Jag har alltid gått in för att lära känna de platser jag besöker på turné. Det var också jag som var den förste och siste i bandet som gav fansen den extra kärlek och uppmärksamhet de förtjänade. Jag vill inte antyda att jag var den ende, men jag gjorde det rätt öppet. 

- Vad roliga historier beträffar får jag tänka efter vad jag ska dela med mig av här. Det finns så många. Det hände ett par gånger att Blackie satt fast i badrummet för att skita när introt började rulla. En av de gångerna var i Estland, och när han försökte lämna badrummet fick han dörrhandtaget i handen. Fastän det var fruktansvärt för Blackie höll vi andra på att pissa på oss av skratt!

- En gång i Storbritannien spelade vi på en gammal teater. Vi var tvungna att traska igenom den snuskiga, mögliga källaren under publiken för att ta oss från omklädningsrummet till scenen. Vi kunde höra introt rulla, men kunde inte hitta scenen. Jag tror inte vi hann fram i tid.

- Så var det den gången när Holmes hade ett par skitfläckiga kalsonger på huvudet under en låt för att sedan kasta ut dem i publiken där de blev slitna i bitar och gjordes till souvenirer av galna fans.  - En annan klassiker var när vi åkte till Argentina. Jag kommer ihåg att vi alla var totalt slut och fick vänta på vårt bagage tämligen länge. Vi fick allesammans bagaget uppställt på rullvagnar och stapplade iväg mot bussen. Blackie gick först och Darrell och jag kom precis bakom honom. Ett par fans ställde sig i vägen för Blackie och försökte få autografer och de fick honom ur balans. Han vrålade "flytta på er, för fan". De blev förkrossade och gick därifrån. Jag fick dåligt samvete, men sådana där saker inträffade då och då så vi skakade det bara av oss.

- Jag kommer inte ihåg varför, men Darrell och jag åkte tillbaka till flygplatsen efter något, och de där stackarna som Blackie vrålat åt kom fram till oss för att få autografer och ta bilder. Vi tog oss självklart tid att försöka muntra upp dem. Till slut var de okej, men de gav oss ett meddelande att framföra till Blackie. De bad oss hälsa honom: "Dra åt helvete, skithög." Darrell och jag bara exploderade av skratt, och försäkrade att vi skulle framföra meddelandet. Blackie tyckte också att det var lustigt, det var verkligen kul som fan.


Vad har du för relation till Sverige? Är det några särskilda minnen som kommer upp till ytan när du tänker på Sverige?

- Jag hyser en stark kärlek till Sverige. Jag har spelat där många gånger och har alltid haft glädje av besöket. Landskapet är pittoreskt, alla människor är skitsnygga och jättetrevliga och vi har alltid varit jätteglada över att få åka dit. En av mina första nära trummisvänner som jag lärde känna när jag flyttade till Los Angeles var Mikkey Dee, som då spelade med King Diamond. Vi har förblivit goda vänner i mer än 20 år. Nästan alla spelningar jag haft i Sverige har varit suveräna. Varenda konsert med wasp var trevlig som sämst och otrolig som bäst. Jag har många härliga minnen av konserter och fester efter konserterna.

- Jag gjorde en intervju med min gode vän Cenny från waspmorgue.com efter att wasp spelat på Sweden Rock Festival 2001. Vi har alltid kul tillsammans, men den här gången var extra cool. Förutom en suverän intervju, suveränt vin och en massa goda skratt fick jag ännu en speciell överraskning något senare. När jag slutligen hörde inspelningen av intervjun kunde man höra Gary Moore spela i bakgrunden, eftersom vi gjorde intervjun under hans framträdande den kvällen. Det var så coolt, jag älskar den killen. Det var en fantastisk kväll överhuvudtaget!

- Jag minns att jag gjorde en konsert i Stockholm på 90-talet som var en av de bättre under min wasp-karriär. Jag gick igenom ett stadium i livet där jag drog med videokameror på turné. Händelsevis fick jag vår ljuskille Kenney Cissne att tejpa fast en av mina kameror på en av strålkastarna. Vid den här tiden envisades jag med att vi skulle spela in alla våra spelningar på video, och att alla skulle titta på inspelningen på bussresan efteråt. För att göra en lång historia kort gjorde vi en fantastisk konsert i Stockholm. Vi hade dragit fullt hus till en stor lokal som vi fyllt till hälften gången förut. Jag minns att jag tittade på den konserten i bussen den natten i ett tillstånd av glädjechock. Vi var otroliga, och ljusen såg ut som på en pink floyd-konsert. Det var magi och det fanns bevarat på band. Tyvärr har jag ingen aning om var det bandet finns idag.

- Jag avskyr alltid att beröra det negativa i intervjuer, och jag gör det vanligtvis aldrig. Jag avskyr också när bandkollegor snackar skit om varandra. Inte desto mindre är det något som stört mig ända sedan kvällen den 5 juni 2009. (Läsaren får komma ihåg att jag tillfrågades om minnen vilka som helst.) Det följande har jag inte nämnt i någon annan intervju och kommer sannolikt aldrig att göra det heller, men det här behöver bli sagt.

- Jag är säker på att somliga kommer att bli missnöjda med min överdrivna uppriktighet, men i det här stadiet av mitt liv bryr jag mig inte ett skit. Då kör vi...

- Jag skulle vilja be om ursäkt till nationen Sverige för att jag var en del av den dyngtillställning som Lita Ford och hennes "management" kallade "en konsert" på Sweden Rock Festival 2009. Det var utan tvekan den pinsammaste så kallade konserten i mitt liv! Faktum är att bortsett från ett par nära döden-upplevelser är detta den mest plågsamma afton jag varit med om hittills.

- Jag älskar Lita, och tycker hon är oerhört talangfull. Men hon mer eller mindre vägrade förbereda sig ordentligt inför den konserten. Faktum är att när jag uttryckte min oro för henne så bara tittade hon på mig och sa: "Ta det lugnt, Stet. Jag är inte orolig." Då de förutsätts vara "proffs" finns ingen godtagbar ursäkt för ett sådant uppträdande, men jag garanterar att de skulle ha en ursäkt om de blev tillfrågade. Jag har funnit att de aldrig förbereder sig ordentligt inför någonting, de försöker skylla sina egna misstag på andra, och de betalar inte sina räkningar - jag har fortfarande inte fått betalt för "Wicked Wonderland". Jag tycker synd om Lita, hon är en sådan trevlig kvinna och jag vet att hon inte har någon del i det mesta av den oetiska skit hennes make Jim Gillette sysslar med (fejkade recensioner på amazon.com...). Förutom att behöva jaga efter mina pengar och känna mig utskämd mesta tiden tröttnade jag också på att höra det där fullkomliga rövhålet snacka skit om wasp, Blackie, Chris Holmes, George Lynch, Joan Jett, Kenny Laguna, Cherie Currie, Nikki Sixx, med flera. Den där typen har något negativt att säga om närapå varenda människa i den här branschen.

- Min tid med Lita (och Jim) var en tämligen kort, näranog försumbar del av min karriär. Det verkade som att jag fick ägna mesta tiden åt att vänta på att de skulle komma i form för att leverera, men det inträffade aldrig, uppriktigt sagt. Youtube ljuger inte. För att vara brutalt uppriktig - pollstar.com ljuger inte heller. Det är definitivt läge att tänka om och börja om från scratch i Lita Land. De borde verkligen sluta upp att skämma ut sig själva med sina smaklösa utspel och oförberedda liveframträdanden.

- För protokollets skull sa basisten Jimmy Carter och jag upp oss dagen efter spelningen på Sweden Rock. Jag hade försökt hoppa av tidigare på grund av samma slags oproffsiga skit, men stannat kvar på grund av kärlek och respekt för Lita. Vem som än tvivlar på mitt ord eller tror att jag helt enkelt vill vara elak har sin fulla frihet att göra en sökning på Youtube. Såvida du inte har på dig skygglappar eller är tondöv kan du se och höra att problemen fortsätter än idag.

- Mitt i denna skitstorm av negativitet vill jag åtminstone framlägga följande positiva grej - Lita och Jim är fina människor, de älskar varandra och sina söner. De har uppfostrat två fantastiska unga män, James och Rocco. Lita och jag stod varandra mycket nära från början och ända till slutet. Dessutom räknade jag Jim som en av mina bästa vänner vid den här tiden förra året. Sorgligt nog har saker förändrats, hälsar er vän Stet.


Du for in i och ut ur wasp några gånger - varför? Och varför lämnade du wasp sista gången?  

- Jag tycker det är konstigt hur folk inte kan förstå att någon någonsin kan hoppa av ett "berömt" band. Varje gång jag lämnade wasp var det inte så mycket en fråga om att "lämna wasp" som att ta mig tid och använda den till att förbättra mitt eget liv och min egen karriär.

- En av de gånger jag hoppade av var jag helt enkelt utled på branschen och min dåvarande livsstil. Alltför mycket skoj kan slita ut en om det fortgår år efter år. Det låter vansinnigt men är sant.

- Varje gång jag slutat har jag satt igång med något annat där jag har kontrollen. Jag har varit väldigt lyckosam så till vida att jag lyckas med de flesta av mina projekt. Vad gäller mitt sista avhopp 2006 kanske folk upplever att temple of brutality var ett nerköp eller något av ett misslyckande, men vid den tiden skötte jag även mina fastighetsaffärer och andra investeringar. Dessutom var jag nygift och höll på att bygga upp ett nytt liv. Att vara med i wasp innebär för mig att - VARA MED I WASP! När det gjordes korrekt blev det väldigt lite tid över för något annat. Medan jag var där slet jag arslet av mig 12-16 timmar om dygnet med att försöka få upp saker på en ny och högre nivå. Vid den tiden kämpade vi verkligen med att göra bandet större, och vi gick in för det rejält.

- Utan att gå in på detaljer ifråga om varje avsked ska jag berätta lite om det sista: Jag blev uppringd av Blackie i januari 2006. Samtalet ifråga inleddes med att vi två började planera våra strategier för de kommande åren, men det slutade med att vi kom överens om att det vore bäst för oss att gå skilda vägar ett tag. Helt ärligt hade vi inte ett ont ord att säga varandra. Enkelt uttryckt genomgick vi en oförutsedd förändring den dagen. Det roligaste var att Blackie ringde upp mig en vecka senare för att försäkra sig om att vi båda var nöjda med beslutet. Den läskigaste biten var att hålla fast vid det beslutet, men det var verkligen rätt sak att göra för alla just då. Jag saknar mitt band, men det är inte mycket jag ångrar med att jag slutade.


Om du blev tillfrågad, skulle du återvända?

- Det är lustigt, den frågan får jag nästan varenda dag. I mitt hjärta är det och har alltid varit mitt jobb att spela i wasp, men Mike Dupke är deras trummis nu. Han och jag gick igenom vårt eget överlämnande av stafettpinnen, så att säga. Jag önskade honom lycka till inför hans första konsert, och har alltid önskat honom all välgång. I gengäld har han aldrig visat mig annat än respekt.

- Med det sagt lämnade Blackie och jag dörren öppen för fortsatta samarbeten. Det roliga med wasp är att inte ens en otrevlig skilsmässa betyder att en medlem aldrig kan återkomma. Chris har farit in i och ut ur bandet - hur många gånger? Både han och Blackie har sagt "aldrig mer" massor av gånger. Så även om man blir utskälld och förvisad finns en chans att man återkommer. Det är som att dö i en tv-serie, man kan ändå komma igen!

 - För att komma närmare ett svar på din fråga: jag vore mindre intresserad av att hoppa in och göra just vad wasp håller på med idag, med filmskärmarna, och trummorna på scengolvet. Men om de fick problem och jag kunde vara en del av lösningen skulle jag ställa upp för mina bröder.

- Vad det gäller att "återvända" skulle jag självfallet lyssna om jag fick ett anbud. Men just nu tror jag att bandet klarar sig fint som det är. De turnerar för en stark platta, de gör videor igen, och spelar längre konserter. Varför krångla med det?

- Om någon saknar mig, finns jag med på skärmarna bakom bandet under de aktuella konserterna. Det är ungefär så nära en återkomst jag tänker komma just nu. Det kommer kanske eller kanske inte en tid för mig att återvända, men det är inget jag brukar sitta och tänka på. (Nu kanske jag gör det.) Om något så värdesätter jag de härliga minnena. Jag rör mig ständigt framåt med mina egna projekt, och väntar på att få se vilket mitt nästa "stora" jobb ska bli.  Det är lite som att vara skådespelare, man vet aldrig vilken ens nästa roll kommer att vara, men du vet att du kommer att ha jobb. Fram tills dess fyller jag utan problem min tid med kvalitetsprojekt, vita sandstränder och en väldig massa familjekärlek.


Finns det något du ångrar från din tid i bandet?

- Vem har inte gjort en eller två saker man ångrar under en sextonårsperiod av ens liv? Om vi betänker hur många förändringar en människa kan genomgå under en sådan tidsperiod skattar jag mig lycklig som har så få saker att ångra. De flesta innefattar att ha sårat någons känslor när det inte var meningen. Jag är ganska uppriktig om både bra och dåliga saker, och tydligen har jag ett sätt att uttrycka mig som kan upplevas som väldigt sårande.

- Jag skulle förmodligen säga att jag ångrar min "kom till saken"-approach när det gäller att få folk att prestera. Jag klandrar Blackie för att han lärde mig det, jag var ju faktiskt en så trevlig person för inte så länge sedan!

 
Vilket är ditt allra bästa minne från din tid i wasp? 

- Du med dina "omöjliga att besvara"-frågor... Jag har hundratals suveräna minnen, men låt mig tänka efter.

- 1992 åkte vi över för att spela på Donington Monsters of Rock. Medan vi var i Europa gjorde vi även en ännu större konsert i Mannheim, Tyskland med iron maiden och black sabbath. Det var vissa saker med den konserten som var kul, udda och fantastiska.

- Den upplagan av sabbath var densamma som dagens heaven and hell. Som det föll sig gjordes soundcheck dagen före konserten, vilket råkade vara min födelsedag. Vårt soundcheck ägde rum först senare på dagen eftersom huvudbanden fick sina grejer fixade först. Så jag kunde sitta mitt på ängen för mig själv, på min födelsedag, dricka öl och se på när sabbath rockade som om de gjorde det bara för mig! Gissa om det var otroligt! Morgonen därpå - dagen för konserten - åt alla banden gratis frukost tillsammans på hotellet. Det är lustigt, hur rika musiker än är så är det ändå väldigt tilltalande med gratis frukost!

- Jag minns att jag stod vid sidan av scenen under maidens spelning med vår dåvarande manager Rod Smallwood. maiden hade en stor uppblåsbar Eddie som det var meningen skulle blåsas upp och ställa sig upprätt. Nåväl, den här kvällen var den inte ordentligt fäst och välte överända. Jag höll på att skita på mig av skratt, men Rod blev arg som en bålgeting. Jag fick skäll under återstoden av tillställningen för det där, men senare skrattade vi åt det. Rod är en toppenkille, och maiden har alltid regerat.

 


Vad har du för relation till dina forna bandkollegor idag? Håller du kontakten med några av dem?

- Jag står på god fot med var och en som jag någonsin samarbetat med i wasp. Blackie och jag skickar mail till varandra några gånger per år. Darrell och jag snackar en massa via mail. Duda älskar jag som en broder men vi har inte talatts vid "öra mot öra" på ett tag. Holmes och jag har alltid kommit bra överens. Vi har hotat med att göra något ihop bara alltför många gånger! Johnny Rod och jag är goda vänner, men vi träffas bara ungefär vartannat år. Doug Blair och jag har varit vänner länge och vi håller kontakten. Randy Piper och jag var aldrig med i bandet samtidigt, men vi kommer överens hur bra som helst, han är suverän. Jag träffade Mike Dupke på Rainbow för ett tag sedan och gillade honom skarpt. Doug hade sagt att han var en trevlig prick och efter att ha träffat honom håller jag med. Jag håller fortfarande kontakten med många från vårt tidigare crew, management...


Du erbjuder folk trumlektioner - händer det att du får oseriösa önskemål från fans som bara vill träffas och som egentligen inte vet skillnaden mellan en trumpinne och ett plektrum?

- Nja, jag kollar upp folk innan jag verkligen pratar med dem. Jag gör alltid en telefonintervju innan jag ger ut min adress. Jag kan vanligtvis sniffa mig till en bluffmusiker från andra sidan Atlanten. Om någon är uppriktigt intresserad av att lära sig något, kan jag gå till världens ände för dem. De som bara vill ha kul föreslår jag, hellre än att riskera att slösa värdefull studiotid, att de kommer till någon av mina liveföreställningar eller eventuellt arrangera ett möte på en lokal pub. Jag bor inom promenadavstånd från stranden och över 100 uteställen. Jag kan titta förbi på en drink eller en matbit om folk är i stan och förtjusta över det. Fan, får du tag i mig en bra dag så bjuder jag på middag och drinkar... Hmmmmmmmm, det borde jag kanske inte ha sagt!
 

Vilka är dina favorittrummisar?

- Buddy Rich, Neil Peart, Ian Paice, Keith Moon, Carmine och Vinny Appice, John Bonham, och det här och det där hos många trummisar.


Du har arbetat med en lång rad av musiker - vem står ut som den sammantaget bästa att jobba och umgås med?

- Mannen, det där är två väldigt orättvisa frågor! Låt mig besvara dem så här. När man talar om de man har mest kul med på scen måste jag säga att Jimmy Carter från run21 och Ricky Medlocke från blackfoot ligger i täten. De två har jag också haft få problem med utanför scenen. Doug Blair är en suverän scenpersonlighet och en underbar människa. Dave "The Beast" Spitz är en mördarbasist och bara knäcker! Och självklart sparkar Blackie Lawless röv! Det är en massa underbara människor som jag älskade att jobba med som kommer att bli upprörda över att inte se sina namn på den här listan. Nu när jag kollar frågan igen märker jag att jag gett alltför många svar med flervalsalternativ. Ursäkta...

- Motsatsen, de värsta, känner jag att jag täckt mer än väl redan...


De band du spelat med, från run21 till temple of brutality, uppvisar väldigt stor spännvidd vad gäller musikstil. Vilken musiktyp tycker du mest om att spela?

- Du vet, det beror egentligen på vilken version av mig du frågar. Jag har burit så många olika musikaliska kostymer under loppet av min karriär. Jag är väl medveten om det faktum att jag gillar att bre på för mycket. När jag spelar försöker jag driva låten framåt. Jag uttrycker mig själv genom mitt trumspel. Jag älskar att rocka, och om det är komplicerat och snabbt, desto bättre!

- run21 kom i början av min karriär. Det var det ärligaste, minst omarbetade exemplet på mitt trumspel. När jag flyttade därifrån till impellitteri, blev jag verkligen inne på vad vi då kallade för "spindelriff". Kort och gott en massa hektiska, tajta grejer. Därpå fick jag dra iväg med Beast - Dave Spitz - till ett par band, och sedan hamnade jag i blackfoot. blackfoot drog mig i en helt annorlunda riktning. Jag gick från spindelmetalriffen, till vidöppna takter, tvillinggitarrer och lager på lager-harmonier. Vi hade verkligen några fantastiska stunder med att sätta olika takter och grymma dynamiska manövrer.

- Jag skattar mig själv lycklig som fått så många coola möjligheter. Saker som temple of brutality var svinkul att spela live. Det var på sätt och vis nonsens, men vi spelade det så tight live. David Ellefson och jag var verkligen samspelta i det där bandet, och riffen var helt vansinniga. Jag har gjort ett flertal plattor med gitarristen Peter Scheithauer. Sångaren Todd Barnes är en stjärna - jag älskar verkligen alla de där killarna.

- Jag antar att skulle jag välja en stil just nu skulle det bli tung, snabb, progressiv metal med udda taktarter, udda arrangemang och psykotiska, oväntade pauser. Eller eventuellt bara lite ac/dc! Det var du som frågade...

- Tack än en gång för den här chansen att få prata - vi ses allihop på Sweden Rock Festival 2010.

THOMAS VÄÄNÄNEN

ÖVERSÄTTNING: ERIK THOMPSON

Sweden Rock Magazine 11/2014 SRM träffar AC/DC i Düsseldorf. David Coverdale i en osedvanligt personlig intervju. Historien om kultbandet Mefisto. Dessutom intervjuer med bland andra Dream Theater, Blind Guardian, Marduk, Blues Pills och Harem Scarem.   Läs mer här!   Sweden Rock Magazine 11/2014 ute 16 december
Publicerad 18 december 2014 - kl 15:38
Sweden Rock Magazine 10/2014 17 sidor om Dimebag! Tio år efter hårdrockshistoriens mest chockerande mord minns Vinnie Paul, Zakk Wylde, Scott Ian, Robb Flynn, Marc Ferrari, Max Cavalera, Jim Root och Stuart Taylor gitarrhjälten. Bildspecial med Metallica i Ögonblicket. Dessutom intervjuer med bland andra Joe Lynn Turner, Jimmy Barnes, Pain Of Salvation, Bloodbath, Ten och German Panzer där folk från Accept och Destruction ingår .   Läs mer här!
Publicerad 17 november 2014 - kl 16:30
Sweden Rock Magazine 9/2014     Sweden Rock Magazine 9/2014 Stor thrashspecial! 26 sidor med Metallica, Exodus, Anthrax, Testament och Kreator samt tips om bortglömda thrashpärlor. Dessutom intervjuer med bland andra Slipknot, Machine Head, Riot V, Sixx AM, Dalton och Styx klassiske röst Dennis DeYoung.    Läs mer här!
Publicerad 21 oktober 2014 - kl 11:45
Sweden Rock Magazine 8/2104     Sweden Rock Magazine 8/2014 Slash går igenom hela sitt liv år för år. At The Gates pratar om sin skivcomeback. Dessutom artiklar om bland andra Mr Big, Cannibal Corpse, Evergrey, Foghat, Dave Lombardo, Joe Bonamassa och Sanctuary.    Läs mer här!  
Publicerad 23 september 2014 - kl 10:54
    Sweden Rock Magazine 7/2014 Extra tjockt sommarnummer!   I en tio sidor lång Cliff Burton-artikel intervjuas några av de som bevittnade den unike basistens utveckling från lokalt underbarn till erkänd banbrytare.  Stor special om årets Sweden Rock Festival innehållande 64 liverecensioner och intervjuer med Black Sabbath, Blaze Bayley och Paul Di'Anno, Ted Nugent, Rob Zombie, Saga samt Talisman. Dessutom artiklar om bland andra Judas Priest, In Flames, Haunted, Wolf, Dragonforce, Blue Öyster Cult och Unisonic.      Läs mer här!  
Publicerad 21 juli 2014 - kl 06:58
Sweden Rock Magazine 6/2014     Sweden Rock Magazine 6/2014 Öppenhjärtiga intervjuer med Paul Stanley och Ace Frehley. Accept berättar om såväl kommande albumet ''Blind rage'' som klassikern ''Restless and wild'' . SRM har som första tidning hört Hammerfalls nya album. Dessutom artiklar om bland andra Uriah Heep, Mastodon, Grave Digger, Anathema, Autopsy, Extremes sångare Gary Cherone och The Dagger med folk från Dismember.   Läs mer här!     Teckna helårsprenumeration och få en exklusiv Accept- eller Opeth-t-shirt på köpet!   Läs mer här!
Publicerad 10 juni 2014 - kl 12:40
Sweden Rock Magazine 5/2014     Pocketboken ''Heavy metal murder'' medföljer gratis! Det är en hårdrocksthriller författad av Lemmy Root.   Opeths ledare Mikael Åkerfeldt i en frispråkig intervju. Alice Cooper avslöjar en hemlighet i samband med släppet av sin nya dokumentärfilm. Jason Bonham pratar om både Led Zeppelin och nya gruppen California Breed, som frontas av Glenn Hughes. Vinny Appice berättar om sitt trumliv i grupper som Black Sabbath och Dio. Dessutom artiklar om bland andra Mayhem, Phil Anselmo, Arch Enemy, Rival Sons, Deathstars, samt Drömriket som innehåller medlemmar från Hardcore Superstar, In Flames och Mustasch.   ...
Publicerad 26 maj 2014 - kl 14:58
Sweden Rock Magazine 4/2014     Gratis cd-singel med Portrait - innehållande en exklusiv Judas Priest-cover - till alla prenumeranter!   Exklusivt möte med Led Zeppelins musikförvaltare Jimmy Page. Den forne Megadethgitarristen Marty Friedman om sitt nya liv i Japan. Brian May snackar Queen. Dessutom artiklar om bland andra Sabaton, Sebastian Bach, Electric Boys, Foreigner, Triptykon, Edguy, Winger, Ian Anderson och Death SS.   Läs mer här!     Teckna helårsprenumeration och få en exklusiv Opeth-t-shirt på köpet!   Läs mer här!
Publicerad 22 april 2014 - kl 13:45
Teckna helårsprenumeration och få en exklusiv Opeth-t-shirt på köpet!   Teckna helårsprenumeration och få en exklusiv Opeth-t-shirt på köpet!   OBS! Som befintlig prenumerant kan du välja att teckna/förlänga prenumerationen i förväg för att få ta del av premie-erbjudandet - eller  ge bort en prenumeration , men välja att behålla tröjan själv. Det finns två sätt att förlänga din befintliga prenumeration, båda innebär att du måste teckna en autogiroprenumeration. Antingen betalar du 49kr/månad eller också gör vi en årsdragning då du betalar 540kr. Är du befintlig autogirokund skickar vi ut ett nytt medgivande, som du måste returnera, där vi ändrar datumet så att det överensstämmer med din nya period. Är du...
Publicerad 16 april 2014 - kl 23:37
Sweden Rock Magazine 3/2014   Sabaton avslöjar till sist varför bandet splittrades och vad de gör för att aldrig mer hamna i samma sits. L-G Petrov och Nico Elgstrand ger sin version av varför Entombed har spruckit och varför de tvingats lägga till AD. SRM hälsar på hos Zakk Wylde ute på vischan i Kalifornien. Dessutom artiklar om bland andra Manowar, Gamma Ray, Heat, Aerosmith och Creamlegendaren Jack Bruce .   Läs mer här!     Teckna helårsprenumeration och få en exklusiv Sabaton-t-shirt på köpet!   Läs mer här!    
Publicerad 24 mars 2014 - kl 19:11
Sweden Rock Magazine 2/2104   Personlig intervju med Tony Iommi från SRF-aktuella Black Sabbath. Vi har sammanfört Joey Belladonna (Anthrax) och Chuck Billy (Testament) för att snacka minnen och hur thrashlivet efter 50 är. Dessutom artiklar om bland andra Magnum, Adrian Vandenberg, House Of Lords, Anette Olzon, Bigelf, Jizzy Pearl's Love/Hate och Warfather med Morbid Angels forne frontman Steve Tucker.
Publicerad 25 februari 2014 - kl 11:06
Sweden Rock Magazine 1/2014 SRM besöker In Flames i den klassiska Hansastudion. Läsarnas topp 50-lista över årets album 2013. Dessutom artiklar om bland andra Jake E Lee, Mike Portnoy, Behemoth, Within Temptation, Mustasch, Raubtier och Grand Magus.   Läs mer här!    
Publicerad 7 January 2014 - kl 18:47
Sweden Rock Magazine 11/2013 Andra och avslutande delen om Alice Coopers 80-talsresa tillbaka till toppen. SRM:s skribenter utser årets bästa album. Ghost, Hardcore Superstar, Dark Tranquillity och sex andra band som är med på listan intervjuas. Dessutom artiklar om bland andra Boston, DAD, Morbid Angel och nätfenomenet Ola Englund (Haunted, ex-Six Feet Under). Läs mer här!  
Publicerad 17 December 2013 - kl 02:12
Rösta på årets SRM-omslag! Det blir en lite annorlunda webbfråga till nummer 1/2014. Vi vill veta vilket omslag på SRM från 2013 som är din favorit.  Klicka på omslagen för att se större versioner. Du röstar här på message boarden .  
Publicerad 29 November 2013 - kl 12:58
Lyssna på Tad Morose nya album "Revenant"! Den 20 november släpper Tad Morose sitt nya album ''Revenant'', men alla SRM-läsare kan redan nu lyssna på hela plattan här!
Publicerad 18 November 2013 - kl 13:52
Premiär för nya videon med Scams: "Bombs away"! Se den här först, nya videon med Smålands finest: Scams och ''Bombs away''.   Scams har gjort ett hårt arbete på vägarna under sommaren och spelat överallt de har släppts in, och med stora framgångar: spelningen på årets SRF fick 9 av 10 pinnar i det aktuella numret av Sweden Rock Magazine. Men just i kväll firar nog gossarna lite extra, förutom den pinfärska videon släpper Lightning Records också vinylversionen av ''Bombs away'' just i dag.  
Publicerad 16 August 2013 - kl 17:51
Lyssna på nya Dream Theater-låten "The enemy inside" här! Dream Theater och Roadrunner Records bjussar på förhandslyssning av ''The enemy inside'' från kommande självbetitlade albumet som släpps den 24 september.   Vad tycker du om låten? Kommentera gärna på vår Facebooksida !     Dream Theaters officiella hemsida hittar du här .
Publicerad 6 August 2013 - kl 12:57
Lyssna på nya Devildriver-låten "Ruthless" Devildriver och Napalm Records bjuder på en förhandslyssning av låten ''Ruthless'' från kommande albumet ''Winter kills'', som släpps den 23 augusti.   https://soundcloud.com/napalmrecords/devildriver-ruthless   Vad tycker du om låten? Berätta gärna på vår Facebooksida . www.devildriver.com www.napalmrecords.com
Publicerad 26 June 2013 - kl 21:15
Sabaton-avhopparna Civil War släpper sitt debutalbum med Sweden Rock Magazine #105! Efter uppbrottet från listtoppande Sabaton förra året samlade avhopparna Daniel Mullback, Rikard Sundén, Oskar Montelius och Daniel Myhr ihop en ny styrka i form av sångaren Nils Patrik Johansson (Astral Doors, Lion's Share, Wuthering Heights) och basisten Stefan Eriksson (Volturyon). Nu står deras nya band Civil War redo att slå hårdrocks-Sverige och världen med häpnad. Tillsammans med Sweden Rock Magazine ##105 ger Civil War nu ut debutalbumet ''The killer angels'' på den svenska marknaden med en cover på Black Sabbaths ''Children of the grave'' som bonuslåt - enbart i den utgåva som medföljer tidningen. SRM ##105 inklusive albumet Civil Wars album...
Publicerad 16 April 2013 - kl 13:22
Lyssna på Monster Trucks debutalbum "Furiosity" här! Med Sweden Rock Magazine ##105 fick samtliga prenumeranter ett smakprov från Monster Trucks debutfullängare ''Furiosity'' i form av singeln ''Sweet mountain river''. Den och 11 andra låtar kan du nu höra exklusivt här!   Berätta gärna på vår Facebooksida vad du tycker om plattan!  
Publicerad 31 May 2013 - kl 22:00
Lyssna på Airbournes nya album exklusivt via Sweden Rock Magazine! Australienserna Airbourne släpper sitt tredje album, ''Black dog barking'', den 22 maj. Alla fina Sweden Rock Magazine-läsare kan dock redan från och nu fram till och med fredag den 17 maj lyssna på hela plattan här!   Missa inte heller den femsidiga artikeln om bandet i Sweden Rock Magazine ##104, som landar i butikerna den 21 maj!     Surfar du från utanför Sverige och länken bråkar med dig? Prova denna! smarturl.it/blackdogbarkings
Publicerad 13 May 2013 - kl 15:28
Lyssna på en låt från kommande albumet med Svartsyn! Den 28 maj släpper Svartsyn, det kultiga svenska black metal-bandet i Belgisk exil sitt sjunde album, ''Black testament'' och vi har glädjen att kunna bjuda på en förhandslyssning av låten ''Revelation in the waters''.   Rått som alltid!   Vad tycker du? Dela gärna med dig av dina åsikter på vår Facebooksida!     www.svartsyn.com
Publicerad 9 May 2013 - kl 22:24
Lyssna på en ny Kylesa-låt exklusivt via SRM! Den 28 maj släpper Savannahs psykedeliska sludgegäng Kylesa sitt sjätte fullängdsalbum, ''Ultraviolet'', men redan nu kan alla Sweden Rock Magazine-läsare (och alla andra) digga till ''We're taking this'' på denna länk.   Vad tycks? Gör gärna din röst hörd på vår Facebooksida!   En artikel om bandet kan du hitta i Sweden Rock Magazine ##104, i butik den 21 maj!     www.facebook.com/KYLESAmusic www.facebook.com/seasonofmistofficial
Publicerad 1 May 2013 - kl 00:47
Lyssna på hela nya skivan med Arckanum exklusivt via SRM! Den 10 maj släpper svenska enmanskulten Arckanum sitt åttonde fullängdsalbum, men alla SRM-läsare kan redan nu tjuvlyssna på hela plattan här!   Vad tycker du? Kommentera gärna på vår Facebook !     Arckanum på Facebook Season Of Mist på Facebook
Publicerad 16 April 2013 - kl 12:54
Black Sabbath på omslaget till SRM #104 Allas älskade Black Sabbath är på omslaget till Sweden Rock Magazine ##104 (ute i slutet av maj). Vi har besökt bandet i USA och gjort exklusiva intervjuer med både Ozzy Osbourne och Geezer Butler. Våra kolleger på Rolling Stone har också varit på plats och bjuder på detta videoklipp för att börja peppa redan nu!  
Publicerad 15 February 2013 - kl 23:48
Det lönar sig att prenumerera! I samarbete med Black Shadows Tattoos anordnade SRM en tävling där en tatuering stod på spel. Nu är vinnaren, Johan Gustafsson från Djurhamn, gaddad och klar. Våra tävlingar är endast öppna för prenumeranter och just nu pågår en superfet tävling där 100 vinster delas ut!   Bland annat fyradagarsbiljetter till Sweden Rock Festival och en unik oljemålning gjord av Tiamats ledare Johan Edlund ligger i potten. Vinnarna dras den 26 februari så alla som tecknar prenumeration innan dess kan delta.   Klicka här för att se tävlingarna!
Publicerad 4 February 2013 - kl 22:43
Zinny Zan bemöter Tim Sköld På prenumerantsidorna i SRM ##100 pratar Tim Sköld om det sedan länge nedlagda bandet Shotgun Messhiah och dess sångare Zinny Zan. Zinny Zan, eller Bo Stagman som han egentligen heter, vill ge sin syn på saken och har skrivit en text som du kan finna genom att klicka här .
Publicerad 10 January 2013 - kl 14:46
Läs Sweden Rock Magazine digitalt! Sweden Rock Magazine finns nu tillgänglig digitalt och kan köpas till dator, Ipad, Iphone och Android. På App Store och Android Market kan man ladda ned Papertons app gratis.  Man kan även se layouten på samtliga sidor innan man bestämmer om man vill köpa numret eller inte. Priset per nummer är 49:- Besök Papertons sida om Sweden Rock Magazine för mer information.
Publicerad 16 October 2012 - kl 21:35
Starboy Han började som synnerligen drogliberal samhällsdebattör hemma i Nya Zeeland. Engagemanget ligger kvar, men i dag vill han sätta fokus på musikkarriären. Melodiös, progressiv hårdrock är Matt Bowdens melodi och ambitionerna mycket höga. Under namnet Starboy lanserar sig sångaren och multiinstrumentalisten med tiominutersvideo och storslagna konsertplaner. Evighetstrilogi, episkt rockalbum… din hemsida www.starboy.tv skräder inte orden. – Det som jag gillar med progressiv rock är möjligheten att ta lyssnaren till en annan värld, säger Matt ”Starboy” Bowden. Jag gjorde videon ”Eternity” för att introducera Starboys universum. Det ska bli en tredelad film om en planet där ett massivt rymdskepp har slagit ut...
Publicerad 7 May 2012 - kl 21:38
Rowan Robertson Rowan Robertson är i dag medlem i DC4 och Diohyllningsbandet Queen Street. Som oprövad 17-åring blev han sommaren 1989 vald av Ronnie James Dio, trots att sångaren kunde ha fått nästan vilken meriterad gitarrhjälte som helst. Hur gick det till när du blev medlem i Dio? – Jag fick veta att Craig Coldie var ute ut bilden och skickade en kassett med mitt gitarrspel till Dios fanklubb. Efter två månader ringde en person och sa att Ronnie gillade det han hörde. De flög över mig för en provspelning. Efter det bad Ronnie mig att skicka honom några egenhändigt komponerade riff. Därpå...
Publicerad 23 December 2011 - kl 11:37
Underhållning från yttre rymden Av PER-OLA NILSSON Utomjordingar, konspirationer och mystiska tecken i skyn. Den mytomspunne John Cyriis står återigen i fronten för Agent Steel och det är upplagt för kosmisk speed metal och hisnande sångkonst i Norje i sommar. - Jag kan sjunga höga C, vilket är omöjligt för de flesta manliga sångare. Historia ska skrivas på Sweden Rock Festival.   Los Angeles, Kalifornien, maj 2010. Juan Garcia, gitarrist i Agent Steel sedan 1984, visste inte riktigt vad han skulle tro. Sångaren Bruce Hall hade nyligen lämnat bandet och framtiden var minst sagt osäker. På skärmen dök det upp ett mejl från en person...
Publicerad 30 May 2011 - kl 14:44
John Norum hyllar Gary Moore Den 6 februari är en dag jag sent kommer att glömma. Jag fick ett sms från min gitarrtekniker Peter Erixon. Han skrev att det ryktas om att Gary Moore har dött. Jag tänkte ''han skojar väl som vanligt eller så är han helt ute cyklar''. Men det här var inget roligt skämt... Ungefär 10 minuter senare ringde telefonen. Det var Sören Lindberg, Brian Robertsons manager. ''Har du hört det fruktansvärda?'' frågade han. ''Gary Moore är död.'' Då förstod jag att det var på riktigt. Chocken satte in och jag sa bara: ''Jag kan inte prata just nu.'' Sören sa: ''Brian är...
Publicerad 1 April 2011 - kl 12:47
High On Fire Matt Pike, Des Kensel och Jeff Matz i High On Fire har knappt hunnit kliva av från Sweden Stage förrän de befinner sig utanför Sweden Rock Magazines kontor för en pratstund. Frenetiskt suger de i sig varsin cigarett innan vi kliver in på kontoret. När vi inte hittar någon passande plats föreslår bandet förhoppningsfullt att intervjun kan göras utomhus. Vi hinner knappt utanför dörren innan cigaretterna sitter på plats i mungiporna igen. Hörrödu Des, jag läste i en intervju att du slutat röka.    – Eh, jo. Jag har börjat med det som en hobby bara. I samma intervju sa du...
Publicerad 12 August 2010 - kl 21:45
Jex Thoth-intervju Mystikerna Jex Thoths självbetitlade album belönas med hela 9 av 10 poäng av Mattias Indy Pettersson i SRM nummer 52 (i butik 3/6). Indy beskriver bandet bland annat med orden: ''Jex Thoth (ex-Totem) har verkligen hittat det tvättäkta tidiga sjuttiotalsljudet. Deras psykedelia hamnar långt ifrån det moderna doomsnittet, där tyngd tycks stå i fokus och riffbytena knappt är märkbara. Jex Thoth lägger istället allt krut på känslan, det mystiska okända...''.   Recensionen skulle ha kompletterats med en Q&A men av olika skäl lyckades bandet inte leverera svaren i tid, så vi bjuder helt enkelt på lite bonusläsning här istället.
Publicerad 16 December 2008 - kl 12:59
 
Skickar
 
Formuläret skickades