Färskt blod på gammal yxa
Mullrande mellanregistergitarrer, intensivt svängande trummor och rått, desperat growl…
   SRM har snackat Stockholmsdöds med Martin Schulman, tidigare drivande kraft i CENTINEX, som nu för arvet vidare genom DEMONICAL.

Death metal är på uppsving i allmänhet, och det traditionella ”Stockholmssoundet” i synnerhet. Skaran av old school-manglare växer stadigt och till dem på sistone anslutit hör DEMONICAL. Förstlingsverket kom 2007 och exponering i SRM #47 följde. Nu är man ånyo aktuella med ”Hellsworn”, en platta som kammade hem sju friska i #62 och på vilken gruffgruffare Sverker Widgren gör entré. Denne onormalt lungstarke herre känns igen från en annan grupp med slående likt namn: DIABOLICAL.
   Trots sin ringa katalog är man dock långt ifrån nybörjare. Bland annat huserade tre fjärdedelar av truppen under lång tid i nu insomnade dödsveteranen CENTINEX. DEMONICAL ska dock inte ses som en förlängning av det tidigare förehavandet, meddelar basist och bandführer Martin Schulman.
   – Nedläggningen av CENTINEX berodde på två huvudorsaker: det musikaliska och det personliga. Vi höll på i 16 år och kom till en punkt då vi kände att ”nu räcker det”. Vår sista skiva ”World Declension” (2005) blev jäkligt bra, men vi fick aldrig den hjälpen av skivbolaget (Cold/Regain) som vi hade hoppats på. Det var som att den föll mellan stolarna.
   – På de sista plattorna utvecklades musiken kanske inte åt det hållet som jag hade hoppats på. Jag hade gjort mitt med det där bandet så det var lika bra att lägga ned, och det är absolut inget jag ångrar idag. Det var kul så länge det varade, men det här (DEMONICAL) är fan mycket bättre.
   – I intervjuer brukar jag säga att det enda vi har gemensamt med CENTINEX är tre medlemmar och att vi spelar dödsmetall. Annars är det som natt och dag, i alla fall stämningen i bandet.
   När Martin kände att klockan klämtade gjorde han en AT THE GATES/THE HAUNTED, det vill säga avvecklade en grupp för att nästa dag starta en annan.
   – Jag hade bestämt att lägga ned CENTINEX ett halvår i förväg. Under den tiden hade jag förberett allt för ett nytt band: hur det skulle låta, bandnamn, logga, allting. Ronny (med stenhårda efternamnet Bergerståhl, trummor), Johan (med mindre hårda efternamnet Jansson, gitarr) skulle jag ha med mig eftersom de var inne på old school-döds och därmed stod mig närmast musikaliskt.
   – I princip dagen efter körde vi igång. Allt var ju klart, och jag ville få igång det så fort som möjligt. Därför tycker folk att DEMONICAL bara är en fortsättning på CENTINEX, att vi bara bytte namn, men jag ser det som ett totalt nytt band.
   Med tanke på hur populär den här typen av metal har blivit igen har ni tajmat det rätt bra.
   – Ja, det börjar komma tillbaka nu. Det verkar som alla stilar går i cirklar. De gamla fansen är kvar samtidigt som en ny generation, en ny lyssnarskara, har tillkommit. Jag hoppas samtidigt att det inte blir en trend. Tyvärr är det ju oftast så att när något blir trendigt så kommer det så många nya band som inte fattar vad det handlar om. Det är bara att kolla på den norska black metal-vågen, det kom ju en miljon jävla band från alla världens hörn och 90 procent var bara skit. I slutändan brukar folk ändå höra skillnaden på kvalitet och kvantitet.
   – På det sättet ligger vi kanske rätt i tiden, men samtidigt har jag ju hållit på med dödsmetall sedan slutet av åttiotalet. Egentligen gör vi bara musik för oss själva. Vi kör vårt race, sen får det bära eller brista, även om det är en klyscha. Ingen kan komma och anklaga mig för att hoppa efter någon jävla trend. Det är den enda musiken jag har spelat och velat spela i 20 år. Fan, det är den enda musiken jag kan spela, ha ha!