8 augusti 2014

Night Of The Prog Festival

18/19 JULI, 2014

Loreley, Tyskland
09

”Bigelf har ställt in.” Äsch, tusan också. En av huvudorsakerna till resan går om intet. Men vafan, blott att befinna sig i den här miljön är ju helt enastående. Höga, trädbeklädda berg grenslar floden Rhen, överallt kyrkor, slott, tinnar och torn. Det är magiskt att i denna miljö äta schnitzel och ta ett par bira till synnerligen förmånliga priser.


Men det är ju för musiken man är här, och även om nu inte Bigelf kommer hit, finns väldigt mycket gôttigt att avnjuta. Redan första bandet ut är en stor överraskning. Rättare sagt – jag har aldrig tidigare hört italienska GRAN TURISMO VELOCE. På ömsom engelska, ömsom modersmålet framför de en högst egensinnig progrock som väl finner sina grunder i klassisk symfonirock, men även hämtar näring i 80-talets neoprog. Ja, vid sina mest smäktande italienska stunder hör jag rentav kopplingar till landets mer smöriga Eurovisionsbidrag. Definitivt ett band att följa vidare. 

 

Banden nummer två och tre, tyska TRAUMHAUS och polska COLLAGE, hyllar sina modersmål, vilket skänker karaktär. De senare har en ny sångare, vars namn är sällsynt svårt att hitta på Internet, men som både sjunger gudomligt och lever ut hela sitt känsloregister som frontman. Positivt i en genre som alltför ofta på sin höjd lyfter ögonbrynen. 

 

Härefter följer instrumentala LONG DISTANCE CALLING. Stundtals sitter jag och lyssnar koncentrerat, men jag märker gång på gång hur jag är ute och går mot baren, träffar gamla och nya vänner (nya vänner tycks man hitta överallt på ett ställe som detta), och kalla mig enkelspårig, men jag tappar fokus när det aldrig blir sång.

 

Desto mer sång blir det när Peter Nicholls och hans IQ tar över scenen. Med en setlista vagt byggd på senaste albumet ”The road of bones”, men även innehållande publikfavoriter som ”The wake”, ”Leap of faith” och ”The seventh house” visar de var neoprogskåpet ska placeras. Egentligen hade de vunnit på en speltid där mörkret lagt sig (flera tycker att de borde headlina), men Nicholls teatrala utspel funkar fint även i eftermiddagsdis, och jag slås gång efter annan av att Mike Holmes i en vettig världs borde klassas som gitarrhjälte.

 

Men att första kvällens headliner heter TRANSATLANTIC är vettigt som amen i kyrkan. Progrockens supergrupp nummer ett på denna sidan millenniestrecket är som klippt och skuren för att avsluta. Här symfas det på utav helsike och som beundrare av bandet är jag tagen från början till slut. Det är helt sant att ljudet krånglar i början och att tekniken lämnar en del att önska, men musiken är så storslagen att sådant betyder föga. Två timmars speltid innebär samma setlista som på Sweden Rock Festival plus tre låtar till, däribland min favorit ”Black as the sky” från senaste albumet ”Kaleidoscope”. När de fem musikerna kliver av scenen mot en backdrop med brittiska, amerikanska och i mitten svenska flaggan (gitarristen/sångaren Roine Stolt är ju från Uppsala), då drabbas jag av en stunds patriotisk stolthet. 

 

Morgonen efter råkar jag sova lite för länge. Till råga på allt visar skyttelbussen nerifrån S:t Goarshausen prov på yppersta ineffektivitet. Efter två timmars väntan (!) tar jag vanliga linjebussen. Jag går miste om Synaesthesia och A Liquid Landscape, frågar polarna om hur de har varit och får höra ris och ros. Jag hinner emellertid se merparten av DREAM THE ELECTRIC SLEEP, ett band från Kentucky som min vän, tillika Magic Pie-managern Erling Midstue har talat sig kokhet om. Själv blir jag inte fullt lika begeistrad som Erling, men gillar gör jag definitivt. På skiva spelar bandet upp en storslagenhet som kanske inte riktigt når fram med scenens tekniska begränsningar; likafullt är det en njutbar stund för oss alla, inte minst den kraftfulla sången.

 

Näst ut är CLEPSYDRA från Schweiz. Här blir det också ris och ros från kamratskapet. Ett par är synnerligen skeptiska och tycker bandet spelar neoprog efter regelboken. Ett par andra dyker upp efter giget, halvt saliga. Jag hamnar väl någonstans mittemellan. Helt originellt är bandet kanske inte, men ska man vara petnoga har de varit igång sedan 1991 och kan i viss mån ha varit inspiratör lika väl som mottagare. 

 

”Det är jag som är Bigelf” skämtar den ensamme ersättaren till publikens fnitter. Mannen heter BRIAN CUMMINGS och har gjort sig ett namn som ”Fish” och ”Peter Gabriel” i väldigt omtyckta covershower runtom kontinenten. Själv minns jag med glädje ”Script for a jester’s tour”-giget på Musikens Hus i Göteborg, där Cummings var utspökad och sminkad precis som fordom Marillions sångfågel. I kväll är han sig själv till utseendet, men i huvudsak Peter Gabriel till musiken. Med teknikens hjälp blir Cummings röst och hans två gitarrer ett helt band, och även om en enmansshow har svårt att fylla ut den stora amfiteatern högst upp på berget gör ändå Cummings ett strongt jobb i att på två dygns varsel hoppa in. 

 

Så kommer näst sista bandet ANATHEMA. Somliga vänner är helt besatta, och även om musiken inte riktigt är vad jag älskar allra mest bjuds det på en stunds underhållning som håller mig fast närapå hela tiden. Att bandet en gång spelade death metal finns inte ett spår av idag, och deras ofta rätt molokna musik kontrasteras bjärt mot musikernas uppsluppna, glada attityd. Låten ”Anathema” spelas tydligen för första gången med hela bandet, mitt gäng verkar som mest lyriska av ”Closer” och jag… ja, helt okej är detta.

 

Men ändå, avslutningsakten MARILLION är svår att slå. Bandet öppnar med den otäckt dagsaktuella ”Gaza” och får härigenom publiken i sin hand med nattsvart socialrealism. Men Marillion har inga planer på att deppa ner festivalslutet, så via låtar som ”Easter”, ”Beautiful” och ”Sugar mice” kokar teatern upp som en bubblande gryta. Själv gläds jag enormt åt ”Man of a thousand faces”, och när det är dags för avslutande medleyt ”Kayleih”/”Lavender”/”Heart of Lothian” är en sjövild Steve Hogarth ute i publiken och delar mikrofon med auditoriet. Avslutande? Nej, Marillion gör det enda rätta, kommer tillbaka ut på scenen och avslutar hela festivalen med sin allra bästa låt, den så gripande ”Neverland”. 

Kuriosa: Pete Trewavas spelar bas i både Marillion och Transatlantic, och lyckas härigenom med konststycket att headlina båda kvällarna.

 

Tioårsjubileet nästa år? Det tisslas och tasslas om att festivalledningen ämnar samla ihop en ”best of” bland de band som hittills gästat. Jag är där. Du med, om du gillar prog.

 

Senaste recensionerna

Queen + Adam Lambert

07

24/11 2017   Sorlet inne på Royal Arena i Köpenhamn matchar en större byggplats i ljudnivå, men är ändå inget i j...

Raven

08

20/11 2017   Ett engelskt yrväder drar in över Ronneby i form av NWOBHM-legenderna Raven. Jag gillar att Dirkschn...

Dirkschneider

08

20/11 2017   Att den före detta Accept sångaren Udo Dirkschneider orkar köra på som han gör är helt otroligt. Tur...

Deep Purple

06

14/11 2017   Deep Purple drar fullt hus i Köpenhamn, precis på samma vis de fyllde Liseberg till bristningsgränse...

Alice Cooper

07

14/11 2017   Det är fascinerande att Alice Cooper orkar jobba i det tempo han gör fortfarande. Skräckrockaren, so...

Michael Schenker Fest

08

6/11 2017   Michael Schenker Fest på Sweden Rock Festival 2016 blev lite av ett spektakel. Det var i alla fall l...

Exciter

08

2/11 2017   Att Exciters första besök någonsin i Finland var välkommet råder det inga tvivel om. När det närmade...

Rian

06

11/10 2017   Tyska Rain med Michael Borrmann bakom mikrofonen? Nej, men däremot den svenska debutanten Rian. Sång...

Bläddra bland recensioner

Album1143 st

Rian   Out of the darkness   11/10 2017 Roger Waters   Is this the life we really want?   30/5 2017 Mindlane   Unspoken silence   3/2 2017 Iron Reagan   Crossover ministry   3/2 2017 Disperse   Foreword   3/2 2017

Avdammat233 st

Lillian Axe   Love + war   30/5 2017 Magic Pie   The suffering joy   4/5 2017 Magic Pie   Circus of life   4/5 2017 Magic Pie   Motions of desire   4/5 2017 Pestilence   Reflections of the mind   31/10 2016

Böcker24 st

Bernie Marsden   Where’s my guitar? On the tour bus with the snakeman   30/5 2017 Joel McIver   The complete history of Black Sabbath: what evil lurks   29/11 2016 Brian May med Steve Bradley   Brian May’s Red Special – the story of the home-made guitar that rocked Queen and the world   9/3 2015 Mikko Mattila   Isten Fanzine: don’t break the ghost   1/3 2015 Ken Sharp med Paul Stanley och Gene Simmons   Inget att förlora – historien om Kiss 1972-1975   11/8 2014

Demo37 st

Woe   Fuck your mental health   25/9 2012 Alloy   The path so frequently trodden   18/9 2012 Majestic Dimension   Demo 2011   28/10 2011 Fredrik Pihl   Silhouettes   4/5 2011 Andreas Grimell   May the bridges I burn light my way   8/4 2011

DVD74 st

Toto   Live at Montreux 1991   29/11 2016 Saxon   Let me feel your power   31/10 2016 Deep Purple   Live at The Nec   31/10 2016 Ayreon   The theater equation   27/5 2016 Neal Morse Band & Haken   Morsefest 2014 – testimony and one live featuring Mike Portnoy   9/9 2015

EP1 st

Ølten   Ølten   29/8 2013

Live291 st

Queen + Adam Lambert     24/11 2017 Raven     20/11 2017 Dirkschneider     20/11 2017 Deep Purple     14/11 2017 Alice Cooper     14/11 2017

Återsläpp8 st

Salty Dog   Every dog has it’s day   3/2 2017 Nymphs   Nymphs   3/2 2017 Orphaned Land   El norra alila   29/11 2016 Orphaned Land   Sahara   29/11 2016 Mayday   Revenge   29/11 2016
Stäng

Sök

Sök Sweden Rock

 

Vi använder cookies