29 april 2016

Guns N’ Roses

23 april 2016

Coachella Valley Arts And Music Festival, Indio, Kalifornien
05

När jag anlände till Los Angeles den 13 augusti 1987 var Sunset Strip ”the place to be” i världen och Guns N’ Roses var det hetaste bandet i staden. ”Appetite for destruction” hade släppts några veckor tidigare. Ingen visste förstås då att albumet skulle bli den bäst säljande debutplattan i historien och därtill en av tidernas bäst säljande plattor någonsin.

 

”Appetite for destruction” debuterade på plats 182 på Billboard 200 i slutet av augusti 1987. Det tog nästan ett år och massor med turnerande och promotion via bland annat MTV innan albumet gick upp på första plats. Under denna tid fick jag själv beskåda bandet live ett antal gånger. Jag ska inte sticka under stol med att deras sex, drugs & rock’n’roll-image inte var min bag, men de var ett förbannat bra liveband.

 

Det tog alltså tid för debutalbumet att slå igenom. Ändå känns det så här i efterhand som att det gick lite väl snabbt för Guns N’ Roses att gå från ungt, hungrigt och skitigt garageband till dåtidens kanske största rockgrupp som fyllde stora arenor runt om på jordklotet. När de båda ”Use your illusion”-skivorna släpptes 1991 och det nalkades en ny världsturné var det ett helt annat band som vi fick beskåda. Guns N’ Roses blev för stora för snabbt, helt enkelt.

 

När jag såg Guns N’ Roses på Rose Bowl 1992 var all magi från Sunset Strip-eran som bortblåst. Låtarna var nu längre och stretade rent musikaliskt åt alla håll och kanter. Även piano och keyboard ingick. Bandet envisades också med att trycka in långa utdragna solon och jam under konsertens gång. På grund av detta fick många av klassikerna från debutplattan stryka på foten i setlistan, där nu även covers skulle få plats. I slutänden blev resultatet varken hackat eller malet.

 

Förutom att några medlemmar har bytts ut har inte mycket förändrats sedan Guns N’ Roses lirade tillsammans 1993. När de intar scenen på Coachella Valley Music And Arts Festival under två helger i april känns det nästan som om tiden har stått stilla. Den enda skillnaden är att grabbarna har blivit gubbar. 23 år äldre sedan sist det begav sig, på både gott och ont. Mestadels gör det ont att beskåda det klassiska bandet på Coachella.

 

Namnet på den pågående turnén, ”Not in this lifetime”, kan tolkas på många sätt. För många handlar det väl om återföreningen av Axl Rose och Slash. Själv tror jag att det hänvisar till det faktum att rövhålet Axl aldrig går på scen i tid. Men visst gör han det. Strax efter 22:30 är showen i gång. Å andra sidan får bandet åtta miljoner dollar för två konserter på denna festival. Då är det kanske inte för mycket begärt att dyka upp och gå på scen på utsatt tid. Kanske de borde döpa turnén till ”Miracles still happen” eller varför inte ”Ax-hole no more”.

”It’s so easy” inleder nostalgipartyt. Inget fel på låten i sig, men den optimala öppningslåten heter ju ”Welcome to the jungle” och inget annat. Det är nog bara bandet själva som inte har fattat det. Därefter följder ”Mr. Brownstone”. Att köra i gång med två låtar från den klassiska debutplattan är ett smart drag. Tempot är högt och ljudet mer eller mindre fläckfritt. Gubbarna ser taggade ut och fansen är i extas. Mellansnacket hålls på ett minimum. Man kan inte låta bli att drömma sig tillbaka till fornstora dagar.

 

Att lägga ”Chinese democracy” så tidigt i setet är ett vågat drag, men det funkar då natten fortfarande är ung. Slash lägger en helt ny dimension till låten med sitt gitarrspel. Något den saknat tidigare.

”Welcome to the jungle” är en kioskvältare och sitter som en käftsmäll än i dag. Fram till och med denna klassiker håller Axls röst, även om jag inte är särskilt förtjust i hans kraxiga stämma som sådan. Ju längre showen pågår, desto sämre sjunger Kraxl. Dessutom tvingas sångaren sitta ner under hela showen på grund av ett fall på The Troubadour i början av april. Axl Rose i gips är inget annat än en megaantiklimax för alla fans som hade sett fram emot spelningarna på Coachella. Stolen har frontmannen förresten lånat av Dave Grohl från Foo Fighters. Bygget är lite ”Game of thrones”-inspirerat, spetsat med ”Star wars” då Axls tilltagande vikt får honom att mer och mer likna Jabba The Hutt när bygget börjar röra på sig framåt och bakåt. Nä, jag skojar inte.

”Double takin’ jive” och ”You could be mine” är två av de bättre spåren från ”Use your illusion”-plattorna. Trots det börjar det redan strax efter en halvtimme smyga sig på en olustig känsla av 1993 över hela showen.

 

Konserten börjar nu efterhand tappa avsevärt i tempo. Inte konstigt då godbitar från debutalbumet hastigt och lustigt tvingas dela plats med mindre uppskattade alster från ”Use your illusion”-plattorna och vedervärdiga låtar från ”Chinese democracy”. Dessutom trycks både covers, onödiga solon och helt meningslösa jam in i setlistan. Precis som förr. Det blir än en gång fullständigt uppenbart att Guns N’ Roses inte har tillräckligt med bra låtar för att lyfta en show på över två timmar. Det funkar i kanske tre kvart, sedan börjar man bli duktigt rastlös och jävligt irriterad.

 

Å andra sidan, det ojämna tempot gör att folk som behöver dricka, käka, röka, kissa eller bajsa får utmärkta möjligheter till detta. Framför allt under showens andra del, som inte håller samma klass som inledningen. 

 

Jag har alltid undrat varför rock’n’roll-band envisas med att använda keyboards live då de sällan eller aldrig hörs i oväsendet. Framför allt inte två stycken. Senaste nykomlingen Melissa Reese (som tillsammans med Dizzy Reed har plockats in som keyboardist) gör mig speciellt irriterad. Hon körar också och gör det så förbaskat högt att hon överröstar alla övriga i refrängerna. Då blir det bara pinsamt. Framför allt då ingen kvinnlig stämma finns med på originalen. Hur tänkte de där egentligen?

 

Fansen som såg Guns N’ Roses redan förra helgen blev bjudna på lite AC/DC-boogie då Angus Young överraskande dök upp för att jamma till ”Whole lotta Rosie” och ”Riff raff”, båda låtarna från Bon Scott-epoken. De stackars satar som inte fick biljett till första helgen blev inte lika lyckligt lottade den här gången. Det var först meningen att det skulle bli lite Princejam för att hedra en fallen hjälte, men tji fick vi som trodde på det ryktet. Vi fick i stället nöja oss med att både ”Out ta get me” och ”Used to love her” fick plats i setlistan, som kompensation antar jag. Alltid något.

 

Nästa år fyller ”Appetite for destruction” 30 år. Tänk om hela originalupplagan (här saknas gitarristen Izzy Stradlin och trummisen Steven Adler, ersatta av Richard Fortus respektive Frank Ferrer) kunde återförenas just för detta ändamål. Blotta tanken att köra den klassiska debutplattan rakt upp och ner i typ 45 minuter för att sedan gå av scenen utan att inkludera en massa skitlåtar, solon, jam, piano och kvinnliga bakgrundssångare känns som en dröm. Då hade ”Not in this lifetime” känts mer passande som turnétitel.

 

Senaste recensionerna

Queen + Adam Lambert

07

24/11 2017   Sorlet inne på Royal Arena i Köpenhamn matchar en större byggplats i ljudnivå, men är ändå inget i j...

Raven

08

20/11 2017   Ett engelskt yrväder drar in över Ronneby i form av NWOBHM-legenderna Raven. Jag gillar att Dirkschn...

Dirkschneider

08

20/11 2017   Att den före detta Accept sångaren Udo Dirkschneider orkar köra på som han gör är helt otroligt. Tur...

Deep Purple

06

14/11 2017   Deep Purple drar fullt hus i Köpenhamn, precis på samma vis de fyllde Liseberg till bristningsgränse...

Alice Cooper

07

14/11 2017   Det är fascinerande att Alice Cooper orkar jobba i det tempo han gör fortfarande. Skräckrockaren, so...

Michael Schenker Fest

08

6/11 2017   Michael Schenker Fest på Sweden Rock Festival 2016 blev lite av ett spektakel. Det var i alla fall l...

Exciter

08

2/11 2017   Att Exciters första besök någonsin i Finland var välkommet råder det inga tvivel om. När det närmade...

Rian

06

11/10 2017   Tyska Rain med Michael Borrmann bakom mikrofonen? Nej, men däremot den svenska debutanten Rian. Sång...

Bläddra bland recensioner

Album1143 st

Rian   Out of the darkness   11/10 2017 Roger Waters   Is this the life we really want?   30/5 2017 Mindlane   Unspoken silence   3/2 2017 Iron Reagan   Crossover ministry   3/2 2017 Disperse   Foreword   3/2 2017

Avdammat233 st

Lillian Axe   Love + war   30/5 2017 Magic Pie   The suffering joy   4/5 2017 Magic Pie   Circus of life   4/5 2017 Magic Pie   Motions of desire   4/5 2017 Pestilence   Reflections of the mind   31/10 2016

Böcker24 st

Bernie Marsden   Where’s my guitar? On the tour bus with the snakeman   30/5 2017 Joel McIver   The complete history of Black Sabbath: what evil lurks   29/11 2016 Brian May med Steve Bradley   Brian May’s Red Special – the story of the home-made guitar that rocked Queen and the world   9/3 2015 Mikko Mattila   Isten Fanzine: don’t break the ghost   1/3 2015 Ken Sharp med Paul Stanley och Gene Simmons   Inget att förlora – historien om Kiss 1972-1975   11/8 2014

Demo37 st

Woe   Fuck your mental health   25/9 2012 Alloy   The path so frequently trodden   18/9 2012 Majestic Dimension   Demo 2011   28/10 2011 Fredrik Pihl   Silhouettes   4/5 2011 Andreas Grimell   May the bridges I burn light my way   8/4 2011

DVD74 st

Toto   Live at Montreux 1991   29/11 2016 Saxon   Let me feel your power   31/10 2016 Deep Purple   Live at The Nec   31/10 2016 Ayreon   The theater equation   27/5 2016 Neal Morse Band & Haken   Morsefest 2014 – testimony and one live featuring Mike Portnoy   9/9 2015

EP1 st

Ølten   Ølten   29/8 2013

Live291 st

Queen + Adam Lambert     24/11 2017 Raven     20/11 2017 Dirkschneider     20/11 2017 Deep Purple     14/11 2017 Alice Cooper     14/11 2017

Återsläpp8 st

Salty Dog   Every dog has it’s day   3/2 2017 Nymphs   Nymphs   3/2 2017 Orphaned Land   El norra alila   29/11 2016 Orphaned Land   Sahara   29/11 2016 Mayday   Revenge   29/11 2016
Stäng

Sök

Sök Sweden Rock

 

Vi använder cookies